Published On: oktober 13, 2022Categories: Artikel

“Jag satt ofta och funderade på hur jag skulle få in några får på min lilla gräsplätt”

År 2016 flyttade Johanna till Lehtogården i Kompeluslehto med en dröm om att ha sitt egna lantbruk med får. Idag driver Johanna och Jonas familjegården med höns, får, lamm, renar, hundar, katt och barn på heltid. 

Vars kommer du ifrån? 

– Jag kommer från Ullattibygden, men familjen flyttade till Koskullskulle när jag var ganska liten, det ligger ungefär åtta mil härifrån. 

Johanna Eriksson, 27 år, växte upp i ett typiskt “Svensson-villaområde” och började tidigt att jobba i hemtjänsten både i Gällivare och i Tärendö. Johanna berättar om perioden hon bodde i Malmberget, i en villa med nära till grannar, och drömde om att ha får.

– Jag minns att jag tänkte att det kanske skulle kunna rymmas åtminstone ett får på gräsplätten utanför huset. Jag vet att jag satt och klurade på hur jag skulle få det godkänt av kommunen, men det blev aldrig av.

Idag finns det fler än ett får på Lehtogården. Arbetsbördan ser olika ut från dag till dag och från säsong till säsong. På vintern med fåren är det mindre att göra än på sommaren. På sommaren måste hagar byggas, och det kan inte göras på vintern. Då ska även höet slås och klippas dessutom. Hönsen är inne på vintern och då blir det mer jobb med det, på sommaren är de helt frigående och då behövs det bara fyllas mat, vatten och rengöras. På vintern så är det mer, tempen måste kollas i hönshuset, det går mer vatten och mer mat än på sommaren. Sambon Jonas Lehto är renskötare och skogsbrukare. Han är sjunde generationen som bor på familjegården, och fyller i. 

– Man lär känna varandras kalenderår, jag vet när Johanna har mycket och hon vet när jag har mycket. Vi avlöser varandra rätt så bra, trots att det är mycket året runt.

Johanna berättar att det trots allt var kärleken som gjorde att hon hamnade på Lehtogården. 

– Jo nog var det Jonas, inte hade jag annars flyttat hit. Annars tror jag att jag hade fortsatt i det där ekorrhjulet, vardagen i staden. Jag hade nog jobbat kvar på samma jobb också. 

Du hade inga drömmar om att flytta ut ur stadskärnan innan Jonas?

Jo, jag har kollat själv på olika ställen häromkring, men det har inte funnits det man själv har velat ha med större marker så man har kunnat skaffa djur. 

Johanna berättar att hon sa upp sig från hemtjänsten i Gällivare när första sonen Valter skulle börja på förskola, men han hann inte vara där så länge innan yngsta sonen Sixten föddes, och då fick Valter också vara hemma. Kort efter kom pandemin och då var det inte aktuellt att Valter skulle tillbaka.

Hur får du ihop livet som småbarnsförälder och lantbrukare?

– Jo, nog har det varit ganska svårt i perioder. Sixten föddes i februari, och det är ju lamningsperiod då. Så han har fått följa med genom att sitta i babyskydd hos fåren och vara med från starten. 

Johanna berättar att de till viss del har kunnat ta hjälp av släktingar, men ingen bor riktigt inom räckhåll. De har dessutom sina egna jobb att vara på.

– Det går inte att ringa någon och be dom komma direkt då jag snabbt måste ut till djuren. Men nog gäller det att planera också med barn, det är ju mattider, blöjbytningstider och sovtider. 

Dessutom flyttade Johanna till gården utan någon tidigare erfarenhet av lantbruk. 

– Jag kunde ingenting. Här uppe är det extra svårt, om man tänker Luleå och nedåt finns det mycket lamningskurser, fårklippningskurser, klövkurser, men jag har ju fått lära mig allt själv.

Johanna har istället läst mycket får- och hönsböcker och har fått söka sig fram på nätet. Sedan ska det ju göras i praktiken också. 

Var det inte läskigt att lämna allting för en livsstil du inte visste något om? 

– Jo men det är ju som så hela tiden, när en sak slutar, då påbörjas något annat. Jag flyttade in till gården höggravid och i värsta ruschen. Jag minns att det var mycket i skogen, mycket med vattenfall då en vindpark började att byggas upp här. Men man skaffar sig någon slags kunskap och försöker göra så gott det går. Det man inte kan får man ju lära sig. 

Johanna köpte sina första får redan 2016, och det var två tackor och ett bagglamm som skulle betäcka dem. Det är dem som fött upp hela flocken. I år är första året som slaktbilen har kommit och hämtat slaktlamm. Dessförinnan har fåren mest inneburit jobb och utgifter. 

– Det har tagit några år innan det har gått att gå runt ekonomiskt.Vi har racklat väldigt mycket för att det ska kunna tuffa på, säger Johanna och fortsätter. 

– Men jag vill ju inte göra något annat. Man får styra sina egna tider samtidigt som man inte kan det.  Det kan plötsligt ringa och sambon måste åka direkt. Man blir lätt låst för att man måste vara hemma med barnen och djuren. Men vi får ju vara där vi vill vara – hemma. 

Hur känns det att driva ert egna lantbruk och företag nu när det är skakigt i världen? 

– Jo det är precis som när corona kom också. Är det osäkert så riskerar ju många att bli påverkade ekonomiskt, men för oss har det inte märkts av alls. 

Jonas fortsätter, 

– Det är skönt att man har sitt och vet vad man själv har. Vi är inte beroende av världen på det sätt som många andra är. 

Korrespondent:

Emmy Mörk Lundberg

Dela