Kärleken till Dorotea fick Emma att bli brandman

Emma Appelqvist blev brandman 2016 och var då den första kvinnliga brandmannen i Dorotea. Den sociala gemenskapen, och kärleken till bygden är det som driver Emma. För henne är Dorotea som hemort en självklarhet. 

Det är fredag när jag träffar Emma utanför Doroteas brandstation. Emma gör genast intrycket av att vara en varm och öppen person. När man först kommer in går det genast att notera hur många det är som faktiskt arbetar på brandstationen. En samhällsfunktion som lätt tas för given. Den här veckan är det hennes arbetslag som har jour, vilket innebär att hon alltid behöver vara redo att rycka ut. 

– Vi har alla olika uppgifter, vissa är chaufförer, vissa är rökdykare, vissa är sjukvårdare. 

Första kvinnliga brandmannen 

Emma tycker inte att det finns någon machonorm inom yrket i Dorotea, alla behövs. 

Stämningen på brandstationen upplever hon som fantastisk då hon ser det som en självklarhet att man hjälps åt. Att Doroteaborna är otroligt hjälpsamma återkommer Emma till flera gånger. Hon ser det som sitt kall i livet att hjälpa andra. Emmas pappa är också brandman vilket har gjort att hon tidigt fick en inblick i brandmansyrket. 

– Jag bestämde mig tidigt att jag vill få hjälpa andra. Jag är skapt för att hjälpa andra i alla sammanhang. 

När Emma först anställdes som brandman 2016 var hon den första kvinnan på Doroteas brandstation, men Emma upplevde att hon direkt blev sedd och välkomnad. 

– Det krävs ju att man är fysiskt stark. Det är krävande och det finns krav som alla måste uppfylla. 

För att kunna bli brandman måste man vara minst 18 år, vara simkunnig, ha hälsan och sakna klaustrofobi. Innan man kan bli uttagen måste man göra ett fysiskt test, och det gäller för alla. Då får man gå med tuber samtidigt som man går på ett löpband i en viss hastighet, i en viss tid och i en viss lutning. Testet gör man varje år för att se att man har den fysik som krävs. 

Starka känslor för sin hemkommun

Det var en självklarhet att återvända till Dorotea efter gymnasiet som hon gick på Dragonskolan i Umeå. Det som lockade var familjen, och den trygghet som finns i hemkommunen. Emma värderar det högt nu när hon själv har barn.

– Det känns ju särskilt viktigt nu när jag har barn. Man vill låta dem få uppväxten man själv har haft. 

I Dorotea har Emma en känsla av att man verkligen ser varandra. Går man på ICA hälsar folk på varandra. Emma tror att det är viktigt att prata om vad de i kommunen gör och inte vad de inte gör. Själv har hon varken hört eller lyssnat på de fördomar eller föreställningar som finns om norra Sverige och personer boendes på gles-och landsbygd. Men för att förebygga eventuella förutfattade meningar tycker Emma att fler borde åka upp till de norra delarna av Sverige för att se hur verkligheten egentligen ser ut.

– Jag kan tänka mig att många tror att man står varandra nära, och att det är svårt att ta sig in. Men man får väl komma hit och se hur det är. 

Korrespondent: 

Jenny Grahn